torsdag 1 november 2012

"For sale: Baby shoes, never worn"

Stockholm. Huvudstaden. Denna skådeplats för mänskliga öden fascinerar Sverige. Ibland världen. Ibland bara enstaka individer som har vägarna förbi och önskar sig en förbifartsled. Men den kan också förändra människors liv. Som när min mamma blev sjuk och genom sjukdomen träffade min pappa.

Jag är född och uppvuxen på Regeringsgatan 70 A i centrala Stockholm. I ett tegelhus från 80-talet vandrade jag runt på en dagisgård utan biologiska syskon. Jag växte upp som ett ofrivilligt ensambarn.

Till salu: Barnskor, oanvända.

Men jag var aldrig ensam. I mitt kvarter bodde det sex andra ungar, samtliga i min ålder. Och som ensambarn blev dem mina bröder. Mina syntetiska syskon.

Vi levde loppan där på gården med endast ett plommonträd som tecken på den natur som fanns utanför vår vardag. Vår natur bestod istället av grusbeströdda tak, tonade Volvobilar på Malmskillnadsgatan och den där förfärliga betongsvampen på Stureplan. Där vi växte upp kunde man kasta potatismos-bollar på hallickar och köra soft-air-gun-krig i överklassgaraget. Där vi växte upp kunde man vara två våningsplan bort när tragedin knackade på dörren. Och idag delar vi gårdengrabbar på jävligt många minnen. Många tårar. Leenden. Bus. Skräck. Skratt. Och Kärlek.

Under tiden arbetade mina fantastiska föräldrar med jobb som egentligen inte var lämpade för att ägna sig åt barnuppfostran. Mor min flög världen runt som flygvärdinna och min far reparerade ben på Karolinska sjukhuset. Mamma var ofta bortrest, min far midnatts-knegade i offentligvårdens tjänst.

Samtidigt satt jag där som en maskros mitt i den svenska asfaltens epicentrum. Och jag kunde inte vara mer lycklig över det.

För myten om att barn måste leva nära naturen är bara bullshit. Enligt myten ska barn vara mitt i naturen, inte titta på "Mitt i naturen". Och på rak arm kan jag nog inte rabbla upp fler än fem blomarter, men på rak arm kan jag svära på att Falu rödfärg-normen är mer skadlig än vad samhället vågar erkänna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar