Fansen vs. Medierna

Ni kan säkerligen storyn vid det här laget. AIK möter Djurgården på ett fullsatt Råsunda. Supportrar i alla åldrar rullar mot en arena som nu står för graven. Skådeplatsen ska rivas och ge vika för en ny framtid. De två lagens fans vill fira med pompa och ståt. 

Bakom festen står inte bara två formstarka klubbar, som har vind i seglen och supportrar med tryck i strupen. Bakom tifohavet och läktarsången står även hundratals eldsjälar som lägger ned otaliga timmar på att underlätta för övriga att inge hopp och mod i sin sina elva krigares hjärtan. Och så ser det ut över hela fotbollssverige. Inför mer eller mindre varenda kamp står ett gäng tjejer och killar och håller supporterfanan högt. De reser land och rike runt för att stötta sitt lag. För att stötta sina färger. För emblemet. För gemenskapen. De gör det för att hjärtat säger att de ska göra det.

Det är med de välmenande fansen i tankarna man ska läsa texten som Svenska Dagbladets krönikör, Jan Majlard, levererade under söndagsaftonen. I min bransch talar man ofta om PR-värden i artiklar. Visst finns det situationer där devisen "all PR är bra PR" gäller. Men långt ifrån jämt. 

Vi talar ofta om en artikels konkreta värde. Åt endera det negativa, eller det positiva hållet. Uppmärksamhet kan ha positiva konsekvenser. Men för en gruppering (i det här fallet fotbollssupportrar), som är löst sammansatt - utan att för den sakens skulle sakna fasta punkter - kan det bli svårt att replikera på Majlards bullshit. 

Det är här Majlards krönika "Derbyfest? Snarare svarta september?" kommer in. PR-värdet landar på, utifrån något diffusa och relativa affärshemligheter, drygt 1,08 miljoner kronor. I negativ riktning.  Och då räknar jag enbart den analoga artikeln. (Jag utgår från TS:s upplagesiffror och annonspriser från 2011). En miljon kronors varumärkesskada på supportergrupperna som i ur och skur stöttar sitt lag.

Jan Majlard väljer i sin krönika att vinkla derbyfesten mot ett fruktansvärt politiskt och mänskligt öde i 60-talets mellanöstern. Svarta september. Ett litet medvetet frågetecken används i rubriksättningen för att undkomma en frontalkollapsad publiceringsetik. Majlard jämställer i ett svep söndagens fotbollsderby med en komplicerad geopolitisk tragedi som krävde 1600 människors liv. Han menar det självklart inte rakt av, men:

"Nationalarenas sista derby, blev förutom AIK:s snygga andra halvlek och tre mål av Europaklass, en krigsförklaring från fansen.", skriver Majlard - något mindre svävande den här gången.

Supportrarna börjar bli vana

"Läktarvålds"-debatten har pågått under en längre tid. Inläggens saklighet har varierat kraftigt. Ett noterbart bottennapp är bland annat dåvarande länspolismästaren i Stockholm, Carin Götblad, som skrev detta alster i april 2011. En text som får fotbollssupportrar att framstå som satans verktyg. 

Under en paneldebatt i Almedalen några månader senare bekräftar hon att hon aldrig bevittnat en fotbollsmatch inne på Råsunda. Eller på Söderstadion. Eller på Stockholms Stadion. Eller på Ullevi. Eller på Swedbank Stadion, för att nämna några välkända arenor i Sverige. 

Och hon är en av de ytterst ansvariga för polemiken som nu har uppstått.

Kvar står ett gäng eldsjälar och resten av befolkningen som, när skiten verkligen träffar fläkten, inte får läsa ett enda ord om det verkliga huliganvåldet - då krimreportrarna verkligen borde stå i högsta hugg med tangentbord och redaktionstelefon. Att medierna inte rapporterar om detta skapar en besvikelse bland supportergrupperingarna som kämpar för en stämningsfylld - och säker - läktarkultur. Istället får de förlita sig på sina egna för en rapportering om de vidrigheter som bland annat utspelade sig i lördags. De verkliga huliganerna huserar i digitala och mentala sandlådor land och rike runt. Slagsmålen som utbryter är oftast, dock inte alltid, internt bokade uppslutningar. Men det är bara när det sker på öppen gata som rapporteringen kommer fram. Och då slås lagtillhörighet gärna fast, som om det hade något med problematiken att göra. I kölvattnet står klubbarna med ett decimerat varumärke.

När jag ser barn invid den arena jag mest frekvent besöker ser jag aldrig några skräckslagna tårar i deras ögon. Det påstår sig Majlard ha gjort. Vad jag däremot har fått se är barn som hostar sig hesa till följd av polisens missriktade tårgasdumpar. 

Finns det folk på fotbollsarenor som använder mindre barnvänliga ord? Självklart. Finns det supportrar som inte sköter sig? Definitivt. De är dock få. Patetiska patrask finns i alla grupper. Såväl bland fotbollsfans som folk med våldsmonopol.

Följ mig gärna på twitter: @ehrnberg.